Hemma från julbutikerna. I helvetet regerar Tomtefan och han har inga renar utan åker stadsjeep. Min mamma behöver aldrig mera höra Winter Wonderland.

Vaktkritiker

Numera är det en firma som samlar ihop recensionerna för förlagets räkning, och till jul fick jag ett kuvert med årets skörd. Jag får se allt vad kritikerna i år har tyckt om Som katternas sätt att minnas.

   En recension jag inte hade läst är Jessica Lundstens i Vbl 27.8. JL är vad jag förstått en ganska känd bloggare, men gör ett misstag som tyvärr är vanligt i vår tid. Istället för att låta bloggandet vara ett medel att slipa sitt eget språk och sina argument, gör endel motsatsen. De överför den slarviga stilen från ett medium de anser efemärt till tidningssidorna. I en tid där frilanskritikerna får det allt svårare, ger det här skrivsättet argument åt dem som tycker att man ska skära ner på frilansandet.

   JL slarvar inte med språket och inte med citaten, som Erik Bergqvist på ett fult sätt gjorde i Hbl 27.8, men hennes motivering till att inte tycka om romanen är en av de bisarraste jag har hört. Jag vet överhuvudtaget inte vad hon vill med sin text.

  JL tycks inte veta att det är förlagen och inte författarna som väljer citaten på bakpärmen. Hon ”slår bakut” pga att min föregående roman beskrivs som rolig. Hon menar att man skriver henne på näsan vad humor är. Vad gör kritiker i så fall annat än skriver folk på näsan hurdan en bok är, finns det ens i teorin ett sätt att recensera där man inte alls gör detta? Och finns det ett förlag som inte använder positiva omdömen om tidigare böcker för att föra fram en ny? I den anglosaxiska världen brukar de första 2-3 sidorna i en bok bestå av uppräkningar av kritikers beröm.

   Volià, när jag öppnar JL:s bloggsida för att se hur hon skriver är det första jag läser att hon rekommenderar en bok för att den har ”bra humor”.  Jag vet inte vad uttrycket betyder, och det förklaras givetvis inte heller.

   Jag har aldrig sagt att jag är rolig. Om jag har en humor är den av mycket eget slag. Om Långa barn ska spela gamla (2003) skrev Mary-Ann Bäcksbacka att huvudpersonen är tröttsam och tradig, den åsikten stod hon för och jag blir fortfarande på gott humör när jag minns formuleringen. Den skapade en intressant motpol till vad ett par andra läsare sa, att boken var rolig, vilket överraskade mig och på ett annat sätt gjorde mig glad. De mest intressanta böckerna är, tycker jag själv, de som olika människor läser på mycket olika sätt.

   Min första känsla, som väl är just så subjektiv som man får vara på sin blogg, är att kritikerna har skällt som ett koppel hundar. De har inte intresserat sig för min bok, men de har verkat måna om att skrämma bort eventuella läsare från ingången till den. Vaktkritiker. Men jag vill revidera. Att bli ordentligt utskälld vore mycket roligare än att läsa grötiga och halvhjärtade recensioner som man vet att säkert tråkar ut tidningsläsarna till den grad att de tror att boken också måste vara tråkig.

   Om jag fortsätter översätta djurspråk, som jag enligt den enda roliga recensionen (Löntagaren 5/2011) gör, ska jag nu prova ut lite hundmetaforer. Det finns kritiker som skäller, och det kan leda till en ärlig fajt (debatt). Vill en kritiker inte bara såga en bok utan direkt såga av författarens självförtroende, är det inte längre roligt men en sådan här aggression har å andra sidan ofta fått ett motsatt resultat mot det förväntade. Kampkritiker? De är obehagliga men i det här fall är allt bättre än gläfsande.

  För att töja ut språket: på samma sätt som man kan ”skälla ut” en bok kan man ”gläfsa ut” den. Detta har tyvärr hänt mig i år. Jag har stött på människor som har tyckt mycket om boken, och haft många originella argument om den, men tyvärr har de kritiker som valt att skriva om den hjälpt till att tiga ihjäl den. Fast tiga ihjäl är igen fel uttryck. Om man tiger kan man låta andra röster höras. Men de här kritikerna, som Erik Bergqvist och Jessica Lundsten, har inte valt att bara läsa boken och sedan ge den vidare till någon annan som varit tillräckligt intresserad av den för att skriva en läsvärd text, vare sig den personen sedan hade varit positivt eller negativt inställd till boken. Detta kunde ha ökat deras eget renommé som kritiker. Men de har istället deklarerat sin åsikt om en bok de samtidigt deklarerar att de inte förstår. Överröstat.

I Hbl fredagen den 9 december konstaterar Kimmo Sasi att lokala tidningar, finlandssvenska tidningar och kulturtidningar får det svårare genom den nya 9-procentiga momsen. Sedan motiverar han momsen med att de lokala tidningarna i vilket fall som helst står inför kärvare tider. En samlingspartistisk logik som kan sammanfattas:
1) Jag har ingen skyldighet och inget intresse av att hjälpa dig.
2) Jag skulle gärna hjälpa dig om det vore möjligt vilket det inte är.
3) Jag gör hela tiden allt för dig.

tidningsmomsen är antidemokratisk

Den nya tidningsmomsen har av någon politiker beskrivits som "fosterländsk".
Man kan fråga sig vad fosterländsk i så fall betyder. Om det är fosterländskt att tillgången till det fria ordet i högre grad ska vara kopplat till att ha pengar. Många inom högern i hela världen anser säkert att det är just det här som är liktydigt med demokrati.
   Nyligen läste jag Umberto Ecos roman Begravningsplatsen i Prag. I romanen, och antagligen också på riktigt, hade de franska myndigheterna vid mitten av 1800-talet infört en speciell skatt på tidskrifter som innehöll följetonger. Förklaringen var att det var just i följetongerna som författare kunde föra in kritik av samhället. Tidskrifterna slutade alltså publicera dem, vilket var meningen med skatten.
   När jag 2001 var i Havanna fick jag lära mig mycket nytt om hur Castro-samhället fungerar. Tvärtemot vad jag hade trott var tex utländska TV-kanaler som CNN inte alls censurerade, det gick att se dem bland annat på hotellen. Det intressanta var att även kubaner kunde gå in och tex äta där, om de hade dollar. Om de alltså hörde till de grupper i samhället som kunde utsättas för kritik av bland annat sitt eget fosterland, utan att regimen behövde se det som riskabelt.
   Det här är två exempel på öppet auktoritära regimer, en på 1800-talet och en i modern tid. Ingen i dagens Finland skulle öppet motivera en tidningsmoms med andra argument än att den hjälper upp budgetunderskottet. Och om endel av våra politiker inom sig önskar något som mer liknar en diktatur, där de som hör till den så kallade eliten direkt kan styra vilka åsikter som får uttalas, eller inte, är för mig inte så relevant. Politiken är ingen samvetsfråga, det viktiga är vilka de styrande mekanismerna är och vad de leder till. Om de i längden leder till ett samhälle som det kinesiska, med en kombination av fri företagsamhet och begränsad frihet i övrigt, är det sorgligt vare sig våra politiker och företagsledare direkt har planerat det så eller inte.
   Tidningsmomsen kan jag inte se som fosterländsk, annat än om "fosterländsk" är det samma som "odemokratisk".
 

Det är ju din dag idag, på ett allmänt sätt, som när många människor har namnsdag. Du åt så lite den sista tiden, och också tiden innan någon tänkte på att du var sjuk, men jag försöker fundera ut vad det var du tidigare tyckte om så kan vi äta det här hemma ikväll och bjuda dig också.

Nej, jag vet inte om någon annan än du vet vad jag menar, men kanske.

Idag är det Los muertos, De dödas dag i Mexico. Grattis mamma.

Den som säger den är själv

Varför recenserar ingen recensenterna?, undrade man ibland tidigare. Numera finns bloggarna som ett bra medium för just det, och man kan hoppas att detta leder till att alla kritiker omedvetet känner att de måste ha en någorlunda hög ribba för sin egen text. På samma sätt som boken de recenserar måste de formulera sig tydligt, deras meningar får inte vara obegripliga ellipser och de får inte tråka ut läsaren även om recensionen oftast bara är ett par tre tusen tecken långa. En glimt i ögat är inte till skada. (Jag är både kritiker och författare och jag utsätter mig gärna dubbelt.)

   Kira Nalins recension av min kattbok i Lysmasken gör mig inte arg. Men det finns bland annat en så bottenlöst trist mening i den att jag får ont i magen, som jag alltid har fått av att försöka läsa Alberto Moravias romaner (en av dem heter Ledan, och det är en bra varubeskrivning). ”Språket i romanen är finurligt, kanske lite väl finurligt för sitt eget bästa.”

   Den som säger den meningen kan vad jag förstår inte mena något annat än att man inte ska vara finurlig. Utan man bör alltså vara motsatsen till det ordet (fyll i själv). 

   För mig betyder "finurlig" klurig, rolig på ett intelligent sätt. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag de här kvaliteterna hör till de allra viktigaste i en bok. 

   Dagens värld tycks ganska mycket fungera enligt principen att man lyckas om man hittar genvägarna förbi analyserna. Förenklar och klatschar till. Gud nåde den som vågar vara finurlig här.

   ”Den som säger den är själv” sa man när jag var sex år, och till min glädje förstod jag nyligen att det träffande talesättet fortfarande lever kvar bland barn. Om jag är svår att begripa är Kira Nalin obegriplig. Min bok är nu således inte en roman utan en ”berättelse”. (Bisarr, jo det var meningen, men nej, jag har i högsta grad skrivit boken på allvar.) Jag kommer inte fram till vad skillnaden är men vill gärna bli upplyst. I mina studier lärde vi oss i alla fall att citationstecken är ett sätt att säga att man inte vet vad man själv menar.  

Min mammas ironi är mycket speciell och min har också blivit det. Det torra tonfall hon hade när hon berättade om något som i sig inte behövde vara märkligt eller roligt, som fick en att skratta ihjäl sig, kommer de som inte har hört det inte att få höra. Bortsett från att det antagligen emellanåt kommer ur mig på ett ganska liknande sätt.

    År 1985, när jag var i tonåren åkte vi tåg hela familjen mellan Berlin och Hamburg. På den tiden passerade man två gånger en östtysk gräns, och inne i Östtyskland stod tåget någon timme (utan förklaring, det säger sig självt) mitt ute på ett fält där utsikten var så minimalistisk som jag kan förställa mig. Vid kupédörren satt en ung man och läste. Han hade långa ben som han inte drog in när någon ville förbi, på grund av att han inte visste om något annat än det han läste om. Min mamma blev mycket nyfiken på vad som kunde vara så intressant och gluttade över hans famn vilket han inte heller noterade. Rubriken var Sju män måste dö. Det här blev hos oss ett begrepp, beteckningen på en bok eller film som är så dålig att den inte ens längre är dålig på ett komiskt sätt, men ändå kan uppsluka en helt.

   Många år senare kom min mamma till mig och frågade till synes på tal om ingenting: ”Vad var nu igen det där aderton förskräckliga ryttare?”

   Och jag visste genast: ”Sju män måste dö.”

   ”Det just.”

    Min mamma är kanske mer ironisk än jag. Så därför träffar Erik Bergqvist (om inte annars i sin recension, Hbl 27.8) rätt när han menar att slutet i min roman är ett försök till en kritik av förlagen och marknadskrafterna som väntar sig att författare ska skriva kommersiellt. Det är ett för allvarligt tema för att jag skulle ha tagit risken att blanda in några dårskaper, och låtit jagpersonen i boken bli grandios på ett sätt som gör att läsaren tror att jag försöker lägga in motstridigheter i hennes personlighet, och i hennes tankar om skrivande och berömmelse. När jaget i slutet kommer flygande på cartoon-kaktusen som ska uppfylla hennes önskningar och köpa upp hela förlaget som har missförstått henne, är det Robin Valtialas eget typiska sätt att utforma utopier. När jag imorgon på mässan berättar om boken känner jag mig tryggare i min förvissning om att alla vet detta än jag skulle ha gjort för några veckor sedan, innan det berättades om fusionen mellan Schildts och Söderströms. Nu har jag bara en ännu starkare känsla av att jag utan att veta det ser framtiden när jag skriver, att denna händelse var något jag visste om för ett år sedan när jag skrev boken.

I ett av mina tidigare inlägg konstaterade jag att människor har en tendens att skylla mycket av det som är dåligt på katter.  En projektion jag inte har hört om tidigare läste jag om i Gitte Lauströers recension i Hbl 16.10 av Charlotte Roche, som säger att singelkvinnorna bör göra sig av med katten. Den är en erotikdödare.

   Jag är inte kvinna och inte singel och har inte bott med en katt sedan jag var ung och bodde hemma. Jag försöker inte ta ställning. Jag har bara alltid haft en känsla av att katter snarare brukar laddas med en litet förrädisk sexualitet av dem som inte tycker om dem.

  Om jag funderar på Som katternas sätt att minnas blir detta ändå intressant. Den kvinnliga huvudpersonen är säkert lika ovillig när det gäller att prata om det intima som Tomas Tranströmer, eller ännu ovilligare. Hon pratar inte ens med mig som skriver boken om det, och därmed får läsaren inte heller just veta något. Jag kan inte berätta det jag inte vet, det gäller ännu mer för den här boken än för mina andra, på grund av att jag skrev den i ett svep, utan att alltid veta varifrån impulserna kom. De sista 20-30 sidorna skrev jag på några dagar, vilket är ovanligt för mig, och mot slutet hade jag ännu mindre möjligheter än tidigare att påverka processen med min medvetna vilja.

   Jaget (som Erik Bergqvist i sin olyckliga recension säger heter Linda, vilket jag inte alls vågar bekräfta eftersom det är bara ”den underbara lögn- och kattkatten” som en gång använder det namnet om henne) kan mycket väl ha ett sexualliv. Enda gången jag minns att hon nämner något om den sfären är på studentdimissionen, när en tröttsam animationsfigur från 1970-talet dyker upp och vill vara hennes väninna, och frågar om hon har ”gett åt Måns”.

Två hjärnforskare jag inte hann skriva ner namnen på förklarade igår i TV att människan i sin hjärna har en karta över alla de ställen där hon har varit under sitt liv. Detta är orsaken till att man kan känna sig förvirrad när man vaknar på ett alldeles nytt ställe; de flesta människor förknippar "säng" med "hemma". Innan de är helt vakna har de konstruerat upp dimensionerna i rummet omkring sig enligt hur deras vanliga sovställe är strukturerat, och känner nu att ingenting stämmer.
   Det låter som en banbrytande upptäckt när man hör saken förklaras så här, men för världens författare och konstnärer har upplevelsen av den här kartan säkert i alla tider varit en realitet. Marcel Proust funderar bland annat över många sidor i sin stora roman på förnimmelserna av rummet omkring sig medan han håller på att vakna. Gabriela Melinescu uttrycker med en icke-vetenskaplig vokabulär det samma som minnesforskarna, när hon säger att även fantasin är självbiografisk (Se romanen Mamma som Gud, som utkom tidigare i år).
   I mina drömmar finns mycket påtagliga kartor. På senare år har jag nästan varje natt  befunnit mig i jättestäder, som har drag av sådana jag känner men som samtidigt är helt skilda platser. Bland annat består olikheten i att de är ännu större än på riktigt, vilket är underligt med tanke på att städerna oftast är Mexico City, Kairo eller Paris eller Berlin. Städer som redan i verkligheten är så stora att det till och med är svårt att få en helhetsbild av papperskartorna över dem.
   I de här städerna i mina drömmar finns bland annat hemlighetsfulla bokhandlar, som jag ibland söker (ofta hittar jag dem inte, eller ens den stadsdel där de finns).
   Stenlabyrinten i Som katternas sätt att minnas kändes både medan jag skrev om den, och nu efteråt, som en miljö jag har drömt ihop. Som jag säger i boken finns det delar i den som jaget aldrig lär känna, och det gäller också för mig själv och säkert för läsaren (fast om det gäller alla läsare kan jag ju inte säkert veta). En läsare sa sig ha tappat bort sig i den, vilket jag bra förstår. Det kommer att fascinera mig om jag hör om någon som inte kände att den gick vilse där.
   Det finns också museer i drömstäderna. Av någon anledning är städerna i museidrömmarna ofta mindre (fast aldrig helt små), en som ofta dyker upp är Venedig. Ibland dyker det upp öar, till exempel grekiska, som innehåller stora utgrävningsområden. Om jag rör mig tillräckligt länge tvärs över dem eller längs kusten brukar de ändå alltid visa sig ha någon länk till fastlandet.
   Något som var konstigt var att jag någon av de följande kvällarna efter att min mamma hade dött, när jag började bli sömnig på kvällen, plötsligt i snabb följd såg stadsvyerna från de här olika drömplatserna jag minns, och såg dem gå på ett självklart sätt över i varandra.

Det har emellanåt påpekats att barnbokskritiker läser för pedagogiskt. Åtminstone på 70-talet, och en tid efter det, bedömde man ofta barnböcker med en annan måttstock än vuxenböcker, enligt moraliska kriterier snarare än estetiska. Idag recenserar man kanske barnböcker med mer fantasi, vilket de förtjänar eftersom de bästa barnboksförfattarna antagligen har den mest spännande fantasin av alla. De är vuxna men minns hur det är att vara barn, där finns grogrunden för att skapa vilka verkligheter som helst. I den skärningspunkten frodas vad Gabriela Melinescu kanske menar när hon definierar fantasin som något självbiografiskt. Barnboksförfattarna både minns (en tid där världen verkade magisk) och hittar på så mycket de orkar.
   En kritikertyp som inte är så vanlig (åtminstone verkar ingen av dem att hittills ha stött på min kattbok) är vuxenkritikern som också är insatt i barnlitteraturen. Kattboken råkade ut för Erik Bergqvist, som trodde sig ha hittat referenser till Bulgakov (som jag inte har läst) när han kunde ha hittat dem i Ivar Arosenius Kattresan. I mina böcker, inte bara i den här utan i alla, finns mängder av referenser till olika barnböcker. Många av dem förstås ganska mycket mer bortglömda idag än Kattresan. I Som katternas sätt att minnas kunde man till exempel spåra Nalle Lufs av Gösta Knutsson (betydligt mera känd för Pelle Svanslös). Björnen vars mamma har blivit skjuten, nära Bastuträsk, vilket hans människokompis Lotta råkar se i en tidning (som björnbarnet lyckligtvis inte kan läsa).
   En liknande tidning dyker upp i kattboken, med en nyhet som åtminstone på ytan visserligen inte är fullt så sorglig. Fast jag vet inte säkert om katten i det här fallet inte kan läsa, eller väljer att för tillfället ha glömt just det språk och de skrivtecken rubriken som syftar på honom är skriven på.
 

Rättelse: Det var troligen inte Bo Widerberg jag menade tidigare idag, utan en annan regissör, vars pappa väl var skådespelare också (men var med i sonens filmer).

Min hustru sa att det man snabbast glömmer hos en människa är rösten. Jag är inte säker på att det kommer att gälla mitt minne av min mamma. Hennes röst kunde vara både flickaktig och skarp på en gång. Hennes torra sätt att kommentera saker tror jag folk som har hört det minns länge.
   Vi tittade på Pippi Långstrump, avsnittet där hon har köpt i stort sett hela karamellbutiken och leksaksbutiken åt barnen, Tommy leker med sin ångmaskin och är alldeles stum av lycka. Min mamma förklarar: "ganska enfaldigt".
   Scenen med ångmaskinen visas mycket länge utan att förändras, som det var i 70-talsprogram. Kanske för att glädjen i att se en film delvis bestod i en känsla av att man hade all tid i världen. Nuförtiden blir man otålig. Inte bara programproducenten, utan man själv som tittare. Någonting i världen som har krupit in i ens huvud hetsar en till att tro att man måste hinna med något man inte ens vet vad det är och därför inte hinner försjunka. Vare sig så att man når en upplevelse som gör en glad, eller hinner komma fram till en känsla av antiklimax som är lika relevant: "så enfaldigt!"
   När det gäller min mamma är jag i samma situation som katten i kattboken, när han läser krönikorna han har hittat på något obestämt ställe, på eller i närheten av daghemmet där han jobbar. Hon kommer att bli en karta med fler och fler vita fläckar, tvärtom mot hur det är med det befintliga jordklotet idag.
   Det här har betydelse för mitt skrivande, eftersom min mamma alltid har funnits med implicit. Hon var en människa som aldrig behövde eller ville synas, och som aldrig var skapande enligt sig själv. "Jag har alltid varit bra på att jorsa" sa hon en gång, det var hon, och att kunna det så bra som hon ser jag i högsta grad som skapande. Jag tror det var regissören Bo Widerberg som i sina filmer alltid lät sin åldrande pappa inneha någon roll. Pappan var ingen skådespelare från början men blev det på det här sättet och gjorde sina roller bra. På ett liknande sätt är min mamma i andanom med i mina böcker, vare sig någon vet det eller inte. Hon har alltid varit det och jag tänker inte låta henne pensionera sig som synlig eller dold bokfigur bara för att hon är död.
   Igår slog jag på prov upp Som katternas sätt att minnas och hamnade på sidan 57: "Den underbara lögn- och kattkatten berättade för mig hela den dagen om meditationsgrodorna." (Meditationsgrodorna är cartoon-figurer. Jag säger på många ställen cartoons, med flit, trots att den felaktiga s-ändelsen i pluralis på svenska låter värre här än i något annat fall jag kan tänka mig; det här är en av de många paradoxerna i boken som jag har låtit stå. Så klumpiga och irriterande och högljudda cartoonsen är i boken måste det ju synas i språket också på något sätt.) Om någon annan skrivit den här meningen och jag läste den, eller om jag en dag är dement och på nytt slår upp boken just här och ser den som om det var för första gången, vet jag inte om jag tror att den som har skrivit den är klok. Hur jag i så fall tolkar meningen får jag kanske återkomma till i en framtida ålderdomsblogg eller -bok. Det jag tänker just nu och vill berätta är att som den här meningen kunde en dag (eller en vecka i Tunisien) tillsammans med min mamma vara.

Innan min mamma ens fyllde 70 funderade jag ut en plan för när hon blev riktigt gammal och eventuellt mentalt befann sig i en egen värld (som en författare, på sätt och vis). Jag skulle berätta om hennes liv så som jag visste att hon allra helst skulle vilja minnas det. Jag skulle hitta på ställen där hon hade varit, till exempel skulle hon få ha varit mycket mera i till exempel Sahara som alltid fascinerade henne. Men som hon bland annat på grund av ormar och sin egen motvilja mot hetta aldrig skulle ha kommit på tanken att korsa annat är i fantasin. Jag skulle ha berättat om när vi på riktigt gick till Tamanrasset när jag var 11 år, sprang i dyner och genom stentunnlar man efteråt inte visste om de var gator i en uthuggen klippmetropol eller naturliga gångar, till exempel efter tidvatten. Träffade katter, ugglor och ödlor, både som bilder på klippväggar och som verkliga typer.
   Människor hon inte hade tyckt om skulle inte existera, utom i de fall där de passade som roliga revyfigurer i berättelserna. De hon tyckt om skulle däremot få tillökning av andra, påhittade som hon också tyckt om.
   Hon skulle på riktigt ha varit sjuksköterska. Den ovanligt dumma yrkesvägledare hon hade i skolan, som sa att hon hade för platta fötter för det jobbet, skulle aldrig ha funnits.
   Så här gamlig blev aldrig min mamma. När jag nu tänker på katten i min bok påminner den både om mig som den jag tänkte vara för henne i framtiden, och om henne själv. Hon var bra på att intala en att allt blir bra, och att intala sig själv på samma sätt. Hon uppfattade tecken (till exempel i sin egen kropp där cancern krupit in) och mindes dem som hon ville.
   Katten i boken har läst i "krönikor" om ett land i Centralamerika som heter Kattemåla. Han har läst på sitt sätt, han kan läsa (vissa språk och vissa skriftsystem) men sållar och gör om och har lakuner. Vilket leder till att han och jagberättaren hamnar där de nu hamnar. Huruvida det jagberättaren uppfattar som hot är en del av kattens plan för att hon ska ha det spännande eller få terapi (eventuellt få en spännande terapi), vet jag inte själv alltid.

Som katternas sätt att minnas kom till på ett annorlunda sätt än alla mina tidigare böcker. Jag skrev den i ett svep, från nyårsaftonen 2009 till slutet av juli 2010. Alla mina tidigare böcker, både lyriken och prosan, har bestått av fragment jag har satt ihop och förändrat. Mollamaja-metoden kallade jag det här. När jag nu började skriva på en ny roman visste jag ingenting annat än att jag skulle låta en kvinnlig författare bli arg på sin förläggare, springa iväg och rusa rätt in i en katt stor som en stor människa, som hon först blir rädd för. Och sedan reser de iväg tillsammans. Min viktigaste intertext var Kattresan av Ivar Arosenius vilket ingen av kritikerna hittills tycks ha märkt. Som när jazzmusiker plockar upp en barnvisa och sedan improviserar den vidare till oigenkännlighet, för att någonstans låta temat dyka upp igen.
   Jag visste också att kvinnan och katten skulle nå fram till en labyrint i en öken där de skulle vistas länge, för att de ville det. Att beskrivningen av stenvärlden skulle uppta en ganska stor del av boken. Texten blev (säkert för att jag är gift med en konstvetare) mer visuell än alla mina tidigare böcker. Det berättas mycket om färger och om former. Någon har sagt att det här inte är en roman utan en dikt, vilket den gärna för mig också får vara. Den viktigaste röda tråden är kanske ensamhetskänslan, och hur den utvecklas.
   Det är en kliché att säga att en bok har skrivit sig själv men den här gången kändes det så. Jag vet inte varifrån mina impulser kom. På ett ställe börjar katten kasta upp och jag kan inte säga varför. Sedan slutar den och ser likadan ut som förut. Tanken slog mig att den kan ha cancer och är döende. Jag var ledsen vid tanken på att min bok kanske måste sluta så men visste att jag måste följa dess logik i vilket fall som helst, den logik som arbetade någonstans i mitt huvud men som jag aldrig på förhand visste vart den skulle leda. Jag vet inte heller svaret på frågan om huruvida katten är döende, i alla fall lever den hela boken ut.
   Någon dag efter att jag har skrivit färdigt boken (de sista tio sidorna skrev jag i ultrasnabbt tempo, som om jag var rädd för en insikt som skulle avbryta processen) fick jag höra att min mammas mage var uppsvälld, liksom kattens i den här boken och kattens i Kattresan. Sedan fick vi veta att hon hade cancer i magen. Beskedet kom den 6 augusti 2010. Det var värmebölja, jag kommer alltid att minnas att solen såg ut som en atombomb ovanför metron när jag ganska sent den kvällen förde ut soporna.
   Hon levde ett år till. Liksom katten i boken berättade hon aldrig så mycket om hur hon mådde, liksom läsaren av kattboken måste jag nu när hon är död bara gissa om hur hon kände sig under de näststista åren.
   Min mamma har alltid varit en mycket nära vän till mig och katter är något hon och jag förknippar varandra med. Den eller det som gav mig inspirationen tycks ha menat att jag skulle skriva boken till henne. Jag bad om tre saker: att hon skulle hinna få boken, att hon skulle få läsa några deckare till och att hon inte skulle behöva ha mycket plågor. Alla tre önskningarna beviljades. Min mamma hann få boken sista gången vi sågs, hon läste meningar här och där och dåsade sedan till och skrev vidare i sitt huvud.