Innan min mamma ens fyllde 70 funderade jag ut en plan för när hon blev riktigt gammal och eventuellt mentalt befann sig i en egen värld (som en författare, på sätt och vis). Jag skulle berätta om hennes liv så som jag visste att hon allra helst skulle vilja minnas det. Jag skulle hitta på ställen där hon hade varit, till exempel skulle hon få ha varit mycket mera i till exempel Sahara som alltid fascinerade henne. Men som hon bland annat på grund av ormar och sin egen motvilja mot hetta aldrig skulle ha kommit på tanken att korsa annat är i fantasin. Jag skulle ha berättat om när vi på riktigt gick till Tamanrasset när jag var 11 år, sprang i dyner och genom stentunnlar man efteråt inte visste om de var gator i en uthuggen klippmetropol eller naturliga gångar, till exempel efter tidvatten. Träffade katter, ugglor och ödlor, både som bilder på klippväggar och som verkliga typer.
   Människor hon inte hade tyckt om skulle inte existera, utom i de fall där de passade som roliga revyfigurer i berättelserna. De hon tyckt om skulle däremot få tillökning av andra, påhittade som hon också tyckt om.
   Hon skulle på riktigt ha varit sjuksköterska. Den ovanligt dumma yrkesvägledare hon hade i skolan, som sa att hon hade för platta fötter för det jobbet, skulle aldrig ha funnits.
   Så här gamlig blev aldrig min mamma. När jag nu tänker på katten i min bok påminner den både om mig som den jag tänkte vara för henne i framtiden, och om henne själv. Hon var bra på att intala en att allt blir bra, och att intala sig själv på samma sätt. Hon uppfattade tecken (till exempel i sin egen kropp där cancern krupit in) och mindes dem som hon ville.
   Katten i boken har läst i "krönikor" om ett land i Centralamerika som heter Kattemåla. Han har läst på sitt sätt, han kan läsa (vissa språk och vissa skriftsystem) men sållar och gör om och har lakuner. Vilket leder till att han och jagberättaren hamnar där de nu hamnar. Huruvida det jagberättaren uppfattar som hot är en del av kattens plan för att hon ska ha det spännande eller få terapi (eventuellt få en spännande terapi), vet jag inte själv alltid.

Som katternas sätt att minnas kom till på ett annorlunda sätt än alla mina tidigare böcker. Jag skrev den i ett svep, från nyårsaftonen 2009 till slutet av juli 2010. Alla mina tidigare böcker, både lyriken och prosan, har bestått av fragment jag har satt ihop och förändrat. Mollamaja-metoden kallade jag det här. När jag nu började skriva på en ny roman visste jag ingenting annat än att jag skulle låta en kvinnlig författare bli arg på sin förläggare, springa iväg och rusa rätt in i en katt stor som en stor människa, som hon först blir rädd för. Och sedan reser de iväg tillsammans. Min viktigaste intertext var Kattresan av Ivar Arosenius vilket ingen av kritikerna hittills tycks ha märkt. Som när jazzmusiker plockar upp en barnvisa och sedan improviserar den vidare till oigenkännlighet, för att någonstans låta temat dyka upp igen.
   Jag visste också att kvinnan och katten skulle nå fram till en labyrint i en öken där de skulle vistas länge, för att de ville det. Att beskrivningen av stenvärlden skulle uppta en ganska stor del av boken. Texten blev (säkert för att jag är gift med en konstvetare) mer visuell än alla mina tidigare böcker. Det berättas mycket om färger och om former. Någon har sagt att det här inte är en roman utan en dikt, vilket den gärna för mig också får vara. Den viktigaste röda tråden är kanske ensamhetskänslan, och hur den utvecklas.
   Det är en kliché att säga att en bok har skrivit sig själv men den här gången kändes det så. Jag vet inte varifrån mina impulser kom. På ett ställe börjar katten kasta upp och jag kan inte säga varför. Sedan slutar den och ser likadan ut som förut. Tanken slog mig att den kan ha cancer och är döende. Jag var ledsen vid tanken på att min bok kanske måste sluta så men visste att jag måste följa dess logik i vilket fall som helst, den logik som arbetade någonstans i mitt huvud men som jag aldrig på förhand visste vart den skulle leda. Jag vet inte heller svaret på frågan om huruvida katten är döende, i alla fall lever den hela boken ut.
   Någon dag efter att jag har skrivit färdigt boken (de sista tio sidorna skrev jag i ultrasnabbt tempo, som om jag var rädd för en insikt som skulle avbryta processen) fick jag höra att min mammas mage var uppsvälld, liksom kattens i den här boken och kattens i Kattresan. Sedan fick vi veta att hon hade cancer i magen. Beskedet kom den 6 augusti 2010. Det var värmebölja, jag kommer alltid att minnas att solen såg ut som en atombomb ovanför metron när jag ganska sent den kvällen förde ut soporna.
   Hon levde ett år till. Liksom katten i boken berättade hon aldrig så mycket om hur hon mådde, liksom läsaren av kattboken måste jag nu när hon är död bara gissa om hur hon kände sig under de näststista åren.
   Min mamma har alltid varit en mycket nära vän till mig och katter är något hon och jag förknippar varandra med. Den eller det som gav mig inspirationen tycks ha menat att jag skulle skriva boken till henne. Jag bad om tre saker: att hon skulle hinna få boken, att hon skulle få läsa några deckare till och att hon inte skulle behöva ha mycket plågor. Alla tre önskningarna beviljades. Min mamma hann få boken sista gången vi sågs, hon läste meningar här och där och dåsade sedan till och skrev vidare i sitt huvud.
 

Otto Ekman kan alltså receptet

Otto Ekman är i Ny Tid ledsen över att han, när han läser Som katternas sätt att minnas, anar vilken bok det skulle ha kunnat bli av den. Jag kunde ha ett råd till Otto Ekman: skriv det mästerverk du talar om och bli berömd. Du måtte ju veta hurdan den bok är som jag alltså inte skrev.
   När jag läste korrekturet till kattboken måste jag i ett skede sluta. Den är så full av paradoxer att jag kände att om jag försöker rätta till en enda av dem rasar alltsammans. En av dem jag kommer på just nu är scenen där den finlandssvenska författarinnan på besök i regnskogen känner sig "som en tafatt inföding som klampar in på en fin bjudning." (s 91) Invånarna i regnskogen är mycket eleganta och attraktiva, samt mycket socialare än vad den ganska människo-ointresserade jagpersonen är. Som jag ser det går de mänskliga världarna i boken tvärtemot de stereotyper som traditionellt länge har varit förknippade med västerlandet respektive naturfolkens värld. Boken kan på ett plan handla om mångkultur, men den verkliga skillnaden finns inte mellan det Europa jaget har lämnat och regnskogen, utan mellan de här två sociala livsformerna å ena sidan, och jagets mycket ensliga världsbild å andra sidan. Det är nästan bara katten hon tycker om att umgås med, trots att hon är en människa.
 "Inföding" är en metafor för jagets jag-bild. I meningen ovan finns ett underliggande "som om" som oroar mig när jag tänker på det. Jaget klampar verkligen i berättelsen in på en fin bjudning i föga elegant tillstånd. Men ändå står det "som" (en tafatt inföding som klampar..."). På samma sätt som om man sa: "Jag går på gatan som om jag går på gatan."Som om jaget inte är där hon ser ut att befinna sig, utan någonstans långt borta inom sig, i sin ensamma värld där det bara är katten som hittills inte har övergett henne. Eller där det bara är katten hon inte önskar att ska lämna henne, men hon inte vet om den kanske ändå gör det.
   Aldrig har jag lämnat in ett korrektur och varit så säker på att vartenda ord är som jag vill.
 
 

   

Evigt moraliserande över katter

Katter har fått ta emot mycket av människans negativa projektioner. "Naturen i sig är inte god eller ond, men katter är onda" har jag någon gång hört någon säga. Det här syftar förstås på deras sätt att "leka" (vilken projektion det ordet också uttrycker) med sitt byte. På riktigt är det säkert så här katterna har utvecklat sin smidighet och sina reflexer, det så kallade lekandet är en ständigt pågående träning. Om det inte fanns katter som kunde det här skulle råttorna nu inte bara översvämma vårt badrumsgolv utan vara uppe i famnen på oss och nedanför oss i byttan när vi sitter på den.
   Även de metaforiska katterna i litteraturen är ofta onda. I Bulgakovs Mästaren och Margarita finns visst en katt som är djävulen, har jag förstått. Det är svårt att säga när man inte har läst en bok, trots att Erik Bergqvist i Hbl 27.8  säger att min kattbokskatt "vinkar med alla fyra tassarna och svansen" till den ryske författaren. Jag bör inte uttala mig om vad jag inte har läst. Jag skulle inte ha något emot att kunna gestalta någon despot på ett lika intressant sätt som Bulgakov antagligen har gjort det, men jag har svårt att se något intressant i jämförelsen mellan Satan (Stalin?) och min empatiska berättarkatt. (Bergqvists eget sätt att citera en av mina, visserligen långa, meningar för däremot mina tankar till råttan som bet av svansen på Pelle Svanslös, jfr recensionen och sid 16 i Som katternas sätt att minnas.) Katt som katt, tydligen.
   Otto Ekman i Ny Tid (läst på nätsida av 31.8) lägger också in ett konstigt moraliskt perspektiv på romanen när han menar att min skaparglädje åtföljs av ett hånskratt. Mot läsaren, för att jag enligt honom vill skriva krångligt med flit.
   Jag inte med flit försökt skriva en krånglig bok. Inte bara det, jag var ända tills boken kom ut övertygad om att den inte är svår alls. Jag är inte mer objektiv än någon annan men jag är mycket nyfiken på vad andra läsare säger om detta.
   Begreppet "hånskratt" förekom emellanåt när jag studerade litteratur, i samband med böcker som vill sticka hål på vissa värderingar i sin tid. Jag skriver aldrig en bok utan att någonsin emellanåt ha lusten och ambitionen att sticka hål på något. Men sticka hål på sina läsare i egenskap av läsare förstår jag inte varför någon skulle.
   Katten i kattboken har på katters vis slunkit iväg från läsaren Ekman. Något mellan raderna når inte alla läsare hela tiden. Att säga att det är av elakhet som katter slinker iväg, "går för sig själva" som Kiplings katt gjorde, är löjligt.
 

Fortsättning på kattsvansen

När man är färdig med en bok blir det lätt lite tomt. Och det sägs att när en författare ger ifrån sig en bok tillhör den i fortsättningen bara läsarna, inte författaren själv. Något jag inte tycker är rättvist. När jag nu har gett ut min senaste roman, Som katternas sätt att minnas, känner jag inte att jag har tänkt färdigt på den och vill därför på den här specialbloggen fortsätta fundera på romanen i en form som också andra kan följa med. Jag vill leva kvar i bokens värld ännu.
   Det här är den av mina böcker som allra mest fortsätter att sysselsätta min egen fantasi trots att den är färdig. Det som står mellan raderna väcker fler och fler frågetecken. Jag kommer knappast att kunna svara på dem men det är kanske inte heller meningen.
   Jag har aldrig funderat över litterära skolor och manifest men den här gången sa katten i min bok: kattrealism. Och jag kan inte annat än hålla med. Jag ska fundera mera på vad begreppet betyder och berätta mera.