Katter har fått ta emot mycket av människans negativa projektioner. "Naturen i sig är inte god eller ond, men katter är onda" har jag någon gång hört någon säga. Det här syftar förstås på deras sätt att "leka" (vilken projektion det ordet också uttrycker) med sitt byte. På riktigt är det säkert så här katterna har utvecklat sin smidighet och sina reflexer, det så kallade lekandet är en ständigt pågående träning. Om det inte fanns katter som kunde det här skulle råttorna nu inte bara översvämma vårt badrumsgolv utan vara uppe i famnen på oss och nedanför oss i byttan när vi sitter på den.
Även de metaforiska katterna i litteraturen är ofta onda. I Bulgakovs Mästaren och Margarita finns visst en katt som är djävulen, har jag förstått. Det är svårt att säga när man inte har läst en bok, trots att Erik Bergqvist i Hbl 27.8 säger att min kattbokskatt "vinkar med alla fyra tassarna och svansen" till den ryske författaren. Jag bör inte uttala mig om vad jag inte har läst. Jag skulle inte ha något emot att kunna gestalta någon despot på ett lika intressant sätt som Bulgakov antagligen har gjort det, men jag har svårt att se något intressant i jämförelsen mellan Satan (Stalin?) och min empatiska berättarkatt. (Bergqvists eget sätt att citera en av mina, visserligen långa, meningar för däremot mina tankar till råttan som bet av svansen på Pelle Svanslös, jfr recensionen och sid 16 i Som katternas sätt att minnas.) Katt som katt, tydligen.
Otto Ekman i Ny Tid (läst på nätsida av 31.8) lägger också in ett konstigt moraliskt perspektiv på romanen när han menar att min skaparglädje åtföljs av ett hånskratt. Mot läsaren, för att jag enligt honom vill skriva krångligt med flit.
Jag inte med flit försökt skriva en krånglig bok. Inte bara det, jag var ända tills boken kom ut övertygad om att den inte är svår alls. Jag är inte mer objektiv än någon annan men jag är mycket nyfiken på vad andra läsare säger om detta.
Begreppet "hånskratt" förekom emellanåt när jag studerade litteratur, i samband med böcker som vill sticka hål på vissa värderingar i sin tid. Jag skriver aldrig en bok utan att någonsin emellanåt ha lusten och ambitionen att sticka hål på något. Men sticka hål på sina läsare i egenskap av läsare förstår jag inte varför någon skulle.
Katten i kattboken har på katters vis slunkit iväg från läsaren Ekman. Något mellan raderna når inte alla läsare hela tiden. Att säga att det är av elakhet som katter slinker iväg, "går för sig själva" som Kiplings katt gjorde, är löjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar