Otto Ekman är i Ny Tid ledsen över att han, när han läser Som katternas sätt att minnas, anar vilken bok det skulle ha kunnat bli av den. Jag kunde ha ett råd till Otto Ekman: skriv det mästerverk du talar om och bli berömd. Du måtte ju veta hurdan den bok är som jag alltså inte skrev.
När jag läste korrekturet till kattboken måste jag i ett skede sluta. Den är så full av paradoxer att jag kände att om jag försöker rätta till en enda av dem rasar alltsammans. En av dem jag kommer på just nu är scenen där den finlandssvenska författarinnan på besök i regnskogen känner sig "som en tafatt inföding som klampar in på en fin bjudning." (s 91) Invånarna i regnskogen är mycket eleganta och attraktiva, samt mycket socialare än vad den ganska människo-ointresserade jagpersonen är. Som jag ser det går de mänskliga världarna i boken tvärtemot de stereotyper som traditionellt länge har varit förknippade med västerlandet respektive naturfolkens värld. Boken kan på ett plan handla om mångkultur, men den verkliga skillnaden finns inte mellan det Europa jaget har lämnat och regnskogen, utan mellan de här två sociala livsformerna å ena sidan, och jagets mycket ensliga världsbild å andra sidan. Det är nästan bara katten hon tycker om att umgås med, trots att hon är en människa.
"Inföding" är en metafor för jagets jag-bild. I meningen ovan finns ett underliggande "som om" som oroar mig när jag tänker på det. Jaget klampar verkligen i berättelsen in på en fin bjudning i föga elegant tillstånd. Men ändå står det "som" (en tafatt inföding som klampar..."). På samma sätt som om man sa: "Jag går på gatan som om jag går på gatan."Som om jaget inte är där hon ser ut att befinna sig, utan någonstans långt borta inom sig, i sin ensamma värld där det bara är katten som hittills inte har övergett henne. Eller där det bara är katten hon inte önskar att ska lämna henne, men hon inte vet om den kanske ändå gör det.
Aldrig har jag lämnat in ett korrektur och varit så säker på att vartenda ord är som jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar