torsdag 20 december 2012


Menar statsministern ”tribut” när han säger ”talko”?

Gunnar Ekelöf säger i en underbar dikt att om man kommer tillräckligt långt i meningslöshet blir allt intressant. Han övergår till att tala om ord som arkeologiska skärvor. ”Du” kan vara en pärla som en gång hängde om halsen på någon.
   Jag har varit mycket deprimerad, det är också därför jag inte har skrivit här på ett tag. Precis som för Ekelöf är min väg ut ur depressionen ofta att ta fasta på enskilda ord.
   Idag förekommer ordet ”talko” i medierna. I det här sammanhanget blir jag inte mindre deprimerad av att ta fasta på det, som det ofta brukar vara i de fall någon använder ett ord fel. Som personen som för tillfället är vår statsminister nu gör. Enligt honom bör det finländska folket nu jobba talko för att lösa den ekonomiska krisen. I hans fall innebär talko höjd pensionsålder, högre skatter (på mat, mediciner och böcker) och nedskärningar.
   Vad jag vet betyder "talko" att alla hjälper varandra turvis, utan lön. Det finns en symmetri i fenomenet. Det här skulle alltså betyda att statministern, om han menar talko, har glömt de försämringar av levnadsstandarden som skulle drabba den samhällsgrupp han som minister och samlingspartist identifierar sig med. Han borde förutom att vilja sänka sin lön och avskaffa statsbegravningarna, speciellt för partipolitiker, införa en hög skatt på tjänstebilar och på bonusar eller förjuda de senare helt, eventuellt också fundera på en golfskatt, låta presidenten ordna bal med hjälp av sina egna tillgångar. Mm.
   Så länge ”talko” inte innebär allt det här, är det inte fråga om talko. Statministern kanske hellre borde tala om ”tribut”, som är vad vasaller i feodala samhällen betalar till sina herrar. 
   Mitt första minne av ordet ”talko” var att jag tänkte att det rimmade på ”alko”. Man krattade lite, sen drack barnen jaffa och de vuxna drack talkohol. 

onsdag 19 december 2012


Kära blogg,
Jag har inte skrivit på ganska länge. Min mamma har varit död i snart ett och ett halvt år, kattboken jag skrev till henne (utan att veta i hur hög grad jag gjorde det) tyckte jag för tillfället inte att jag hade mera att säga om. Nu har jag skrivit 96 sidor på min följande roman, som är en sorts fristående fortsättning, och katten känns lika aktuell igen. Den katten kan dessutom aldrig bli inaktuell. Utan att läsa mina tidigare inlägg tänker jag nu se var jag återupptar tankarna på litteraturen och vardagen kring den.