Den som säger den är själv

Varför recenserar ingen recensenterna?, undrade man ibland tidigare. Numera finns bloggarna som ett bra medium för just det, och man kan hoppas att detta leder till att alla kritiker omedvetet känner att de måste ha en någorlunda hög ribba för sin egen text. På samma sätt som boken de recenserar måste de formulera sig tydligt, deras meningar får inte vara obegripliga ellipser och de får inte tråka ut läsaren även om recensionen oftast bara är ett par tre tusen tecken långa. En glimt i ögat är inte till skada. (Jag är både kritiker och författare och jag utsätter mig gärna dubbelt.)

   Kira Nalins recension av min kattbok i Lysmasken gör mig inte arg. Men det finns bland annat en så bottenlöst trist mening i den att jag får ont i magen, som jag alltid har fått av att försöka läsa Alberto Moravias romaner (en av dem heter Ledan, och det är en bra varubeskrivning). ”Språket i romanen är finurligt, kanske lite väl finurligt för sitt eget bästa.”

   Den som säger den meningen kan vad jag förstår inte mena något annat än att man inte ska vara finurlig. Utan man bör alltså vara motsatsen till det ordet (fyll i själv). 

   För mig betyder "finurlig" klurig, rolig på ett intelligent sätt. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag de här kvaliteterna hör till de allra viktigaste i en bok. 

   Dagens värld tycks ganska mycket fungera enligt principen att man lyckas om man hittar genvägarna förbi analyserna. Förenklar och klatschar till. Gud nåde den som vågar vara finurlig här.

   ”Den som säger den är själv” sa man när jag var sex år, och till min glädje förstod jag nyligen att det träffande talesättet fortfarande lever kvar bland barn. Om jag är svår att begripa är Kira Nalin obegriplig. Min bok är nu således inte en roman utan en ”berättelse”. (Bisarr, jo det var meningen, men nej, jag har i högsta grad skrivit boken på allvar.) Jag kommer inte fram till vad skillnaden är men vill gärna bli upplyst. I mina studier lärde vi oss i alla fall att citationstecken är ett sätt att säga att man inte vet vad man själv menar.  

Min mammas ironi är mycket speciell och min har också blivit det. Det torra tonfall hon hade när hon berättade om något som i sig inte behövde vara märkligt eller roligt, som fick en att skratta ihjäl sig, kommer de som inte har hört det inte att få höra. Bortsett från att det antagligen emellanåt kommer ur mig på ett ganska liknande sätt.

    År 1985, när jag var i tonåren åkte vi tåg hela familjen mellan Berlin och Hamburg. På den tiden passerade man två gånger en östtysk gräns, och inne i Östtyskland stod tåget någon timme (utan förklaring, det säger sig självt) mitt ute på ett fält där utsikten var så minimalistisk som jag kan förställa mig. Vid kupédörren satt en ung man och läste. Han hade långa ben som han inte drog in när någon ville förbi, på grund av att han inte visste om något annat än det han läste om. Min mamma blev mycket nyfiken på vad som kunde vara så intressant och gluttade över hans famn vilket han inte heller noterade. Rubriken var Sju män måste dö. Det här blev hos oss ett begrepp, beteckningen på en bok eller film som är så dålig att den inte ens längre är dålig på ett komiskt sätt, men ändå kan uppsluka en helt.

   Många år senare kom min mamma till mig och frågade till synes på tal om ingenting: ”Vad var nu igen det där aderton förskräckliga ryttare?”

   Och jag visste genast: ”Sju män måste dö.”

   ”Det just.”

    Min mamma är kanske mer ironisk än jag. Så därför träffar Erik Bergqvist (om inte annars i sin recension, Hbl 27.8) rätt när han menar att slutet i min roman är ett försök till en kritik av förlagen och marknadskrafterna som väntar sig att författare ska skriva kommersiellt. Det är ett för allvarligt tema för att jag skulle ha tagit risken att blanda in några dårskaper, och låtit jagpersonen i boken bli grandios på ett sätt som gör att läsaren tror att jag försöker lägga in motstridigheter i hennes personlighet, och i hennes tankar om skrivande och berömmelse. När jaget i slutet kommer flygande på cartoon-kaktusen som ska uppfylla hennes önskningar och köpa upp hela förlaget som har missförstått henne, är det Robin Valtialas eget typiska sätt att utforma utopier. När jag imorgon på mässan berättar om boken känner jag mig tryggare i min förvissning om att alla vet detta än jag skulle ha gjort för några veckor sedan, innan det berättades om fusionen mellan Schildts och Söderströms. Nu har jag bara en ännu starkare känsla av att jag utan att veta det ser framtiden när jag skriver, att denna händelse var något jag visste om för ett år sedan när jag skrev boken.

I ett av mina tidigare inlägg konstaterade jag att människor har en tendens att skylla mycket av det som är dåligt på katter.  En projektion jag inte har hört om tidigare läste jag om i Gitte Lauströers recension i Hbl 16.10 av Charlotte Roche, som säger att singelkvinnorna bör göra sig av med katten. Den är en erotikdödare.

   Jag är inte kvinna och inte singel och har inte bott med en katt sedan jag var ung och bodde hemma. Jag försöker inte ta ställning. Jag har bara alltid haft en känsla av att katter snarare brukar laddas med en litet förrädisk sexualitet av dem som inte tycker om dem.

  Om jag funderar på Som katternas sätt att minnas blir detta ändå intressant. Den kvinnliga huvudpersonen är säkert lika ovillig när det gäller att prata om det intima som Tomas Tranströmer, eller ännu ovilligare. Hon pratar inte ens med mig som skriver boken om det, och därmed får läsaren inte heller just veta något. Jag kan inte berätta det jag inte vet, det gäller ännu mer för den här boken än för mina andra, på grund av att jag skrev den i ett svep, utan att alltid veta varifrån impulserna kom. De sista 20-30 sidorna skrev jag på några dagar, vilket är ovanligt för mig, och mot slutet hade jag ännu mindre möjligheter än tidigare att påverka processen med min medvetna vilja.

   Jaget (som Erik Bergqvist i sin olyckliga recension säger heter Linda, vilket jag inte alls vågar bekräfta eftersom det är bara ”den underbara lögn- och kattkatten” som en gång använder det namnet om henne) kan mycket väl ha ett sexualliv. Enda gången jag minns att hon nämner något om den sfären är på studentdimissionen, när en tröttsam animationsfigur från 1970-talet dyker upp och vill vara hennes väninna, och frågar om hon har ”gett åt Måns”.

Två hjärnforskare jag inte hann skriva ner namnen på förklarade igår i TV att människan i sin hjärna har en karta över alla de ställen där hon har varit under sitt liv. Detta är orsaken till att man kan känna sig förvirrad när man vaknar på ett alldeles nytt ställe; de flesta människor förknippar "säng" med "hemma". Innan de är helt vakna har de konstruerat upp dimensionerna i rummet omkring sig enligt hur deras vanliga sovställe är strukturerat, och känner nu att ingenting stämmer.
   Det låter som en banbrytande upptäckt när man hör saken förklaras så här, men för världens författare och konstnärer har upplevelsen av den här kartan säkert i alla tider varit en realitet. Marcel Proust funderar bland annat över många sidor i sin stora roman på förnimmelserna av rummet omkring sig medan han håller på att vakna. Gabriela Melinescu uttrycker med en icke-vetenskaplig vokabulär det samma som minnesforskarna, när hon säger att även fantasin är självbiografisk (Se romanen Mamma som Gud, som utkom tidigare i år).
   I mina drömmar finns mycket påtagliga kartor. På senare år har jag nästan varje natt  befunnit mig i jättestäder, som har drag av sådana jag känner men som samtidigt är helt skilda platser. Bland annat består olikheten i att de är ännu större än på riktigt, vilket är underligt med tanke på att städerna oftast är Mexico City, Kairo eller Paris eller Berlin. Städer som redan i verkligheten är så stora att det till och med är svårt att få en helhetsbild av papperskartorna över dem.
   I de här städerna i mina drömmar finns bland annat hemlighetsfulla bokhandlar, som jag ibland söker (ofta hittar jag dem inte, eller ens den stadsdel där de finns).
   Stenlabyrinten i Som katternas sätt att minnas kändes både medan jag skrev om den, och nu efteråt, som en miljö jag har drömt ihop. Som jag säger i boken finns det delar i den som jaget aldrig lär känna, och det gäller också för mig själv och säkert för läsaren (fast om det gäller alla läsare kan jag ju inte säkert veta). En läsare sa sig ha tappat bort sig i den, vilket jag bra förstår. Det kommer att fascinera mig om jag hör om någon som inte kände att den gick vilse där.
   Det finns också museer i drömstäderna. Av någon anledning är städerna i museidrömmarna ofta mindre (fast aldrig helt små), en som ofta dyker upp är Venedig. Ibland dyker det upp öar, till exempel grekiska, som innehåller stora utgrävningsområden. Om jag rör mig tillräckligt länge tvärs över dem eller längs kusten brukar de ändå alltid visa sig ha någon länk till fastlandet.
   Något som var konstigt var att jag någon av de följande kvällarna efter att min mamma hade dött, när jag började bli sömnig på kvällen, plötsligt i snabb följd såg stadsvyerna från de här olika drömplatserna jag minns, och såg dem gå på ett självklart sätt över i varandra.

Det har emellanåt påpekats att barnbokskritiker läser för pedagogiskt. Åtminstone på 70-talet, och en tid efter det, bedömde man ofta barnböcker med en annan måttstock än vuxenböcker, enligt moraliska kriterier snarare än estetiska. Idag recenserar man kanske barnböcker med mer fantasi, vilket de förtjänar eftersom de bästa barnboksförfattarna antagligen har den mest spännande fantasin av alla. De är vuxna men minns hur det är att vara barn, där finns grogrunden för att skapa vilka verkligheter som helst. I den skärningspunkten frodas vad Gabriela Melinescu kanske menar när hon definierar fantasin som något självbiografiskt. Barnboksförfattarna både minns (en tid där världen verkade magisk) och hittar på så mycket de orkar.
   En kritikertyp som inte är så vanlig (åtminstone verkar ingen av dem att hittills ha stött på min kattbok) är vuxenkritikern som också är insatt i barnlitteraturen. Kattboken råkade ut för Erik Bergqvist, som trodde sig ha hittat referenser till Bulgakov (som jag inte har läst) när han kunde ha hittat dem i Ivar Arosenius Kattresan. I mina böcker, inte bara i den här utan i alla, finns mängder av referenser till olika barnböcker. Många av dem förstås ganska mycket mer bortglömda idag än Kattresan. I Som katternas sätt att minnas kunde man till exempel spåra Nalle Lufs av Gösta Knutsson (betydligt mera känd för Pelle Svanslös). Björnen vars mamma har blivit skjuten, nära Bastuträsk, vilket hans människokompis Lotta råkar se i en tidning (som björnbarnet lyckligtvis inte kan läsa).
   En liknande tidning dyker upp i kattboken, med en nyhet som åtminstone på ytan visserligen inte är fullt så sorglig. Fast jag vet inte säkert om katten i det här fallet inte kan läsa, eller väljer att för tillfället ha glömt just det språk och de skrivtecken rubriken som syftar på honom är skriven på.
 

Rättelse: Det var troligen inte Bo Widerberg jag menade tidigare idag, utan en annan regissör, vars pappa väl var skådespelare också (men var med i sonens filmer).

Min hustru sa att det man snabbast glömmer hos en människa är rösten. Jag är inte säker på att det kommer att gälla mitt minne av min mamma. Hennes röst kunde vara både flickaktig och skarp på en gång. Hennes torra sätt att kommentera saker tror jag folk som har hört det minns länge.
   Vi tittade på Pippi Långstrump, avsnittet där hon har köpt i stort sett hela karamellbutiken och leksaksbutiken åt barnen, Tommy leker med sin ångmaskin och är alldeles stum av lycka. Min mamma förklarar: "ganska enfaldigt".
   Scenen med ångmaskinen visas mycket länge utan att förändras, som det var i 70-talsprogram. Kanske för att glädjen i att se en film delvis bestod i en känsla av att man hade all tid i världen. Nuförtiden blir man otålig. Inte bara programproducenten, utan man själv som tittare. Någonting i världen som har krupit in i ens huvud hetsar en till att tro att man måste hinna med något man inte ens vet vad det är och därför inte hinner försjunka. Vare sig så att man når en upplevelse som gör en glad, eller hinner komma fram till en känsla av antiklimax som är lika relevant: "så enfaldigt!"
   När det gäller min mamma är jag i samma situation som katten i kattboken, när han läser krönikorna han har hittat på något obestämt ställe, på eller i närheten av daghemmet där han jobbar. Hon kommer att bli en karta med fler och fler vita fläckar, tvärtom mot hur det är med det befintliga jordklotet idag.
   Det här har betydelse för mitt skrivande, eftersom min mamma alltid har funnits med implicit. Hon var en människa som aldrig behövde eller ville synas, och som aldrig var skapande enligt sig själv. "Jag har alltid varit bra på att jorsa" sa hon en gång, det var hon, och att kunna det så bra som hon ser jag i högsta grad som skapande. Jag tror det var regissören Bo Widerberg som i sina filmer alltid lät sin åldrande pappa inneha någon roll. Pappan var ingen skådespelare från början men blev det på det här sättet och gjorde sina roller bra. På ett liknande sätt är min mamma i andanom med i mina böcker, vare sig någon vet det eller inte. Hon har alltid varit det och jag tänker inte låta henne pensionera sig som synlig eller dold bokfigur bara för att hon är död.
   Igår slog jag på prov upp Som katternas sätt att minnas och hamnade på sidan 57: "Den underbara lögn- och kattkatten berättade för mig hela den dagen om meditationsgrodorna." (Meditationsgrodorna är cartoon-figurer. Jag säger på många ställen cartoons, med flit, trots att den felaktiga s-ändelsen i pluralis på svenska låter värre här än i något annat fall jag kan tänka mig; det här är en av de många paradoxerna i boken som jag har låtit stå. Så klumpiga och irriterande och högljudda cartoonsen är i boken måste det ju synas i språket också på något sätt.) Om någon annan skrivit den här meningen och jag läste den, eller om jag en dag är dement och på nytt slår upp boken just här och ser den som om det var för första gången, vet jag inte om jag tror att den som har skrivit den är klok. Hur jag i så fall tolkar meningen får jag kanske återkomma till i en framtida ålderdomsblogg eller -bok. Det jag tänker just nu och vill berätta är att som den här meningen kunde en dag (eller en vecka i Tunisien) tillsammans med min mamma vara.