Två hjärnforskare jag inte hann skriva ner namnen på förklarade igår i TV att människan i sin hjärna har en karta över alla de ställen där hon har varit under sitt liv. Detta är orsaken till att man kan känna sig förvirrad när man vaknar på ett alldeles nytt ställe; de flesta människor förknippar "säng" med "hemma". Innan de är helt vakna har de konstruerat upp dimensionerna i rummet omkring sig enligt hur deras vanliga sovställe är strukturerat, och känner nu att ingenting stämmer.
   Det låter som en banbrytande upptäckt när man hör saken förklaras så här, men för världens författare och konstnärer har upplevelsen av den här kartan säkert i alla tider varit en realitet. Marcel Proust funderar bland annat över många sidor i sin stora roman på förnimmelserna av rummet omkring sig medan han håller på att vakna. Gabriela Melinescu uttrycker med en icke-vetenskaplig vokabulär det samma som minnesforskarna, när hon säger att även fantasin är självbiografisk (Se romanen Mamma som Gud, som utkom tidigare i år).
   I mina drömmar finns mycket påtagliga kartor. På senare år har jag nästan varje natt  befunnit mig i jättestäder, som har drag av sådana jag känner men som samtidigt är helt skilda platser. Bland annat består olikheten i att de är ännu större än på riktigt, vilket är underligt med tanke på att städerna oftast är Mexico City, Kairo eller Paris eller Berlin. Städer som redan i verkligheten är så stora att det till och med är svårt att få en helhetsbild av papperskartorna över dem.
   I de här städerna i mina drömmar finns bland annat hemlighetsfulla bokhandlar, som jag ibland söker (ofta hittar jag dem inte, eller ens den stadsdel där de finns).
   Stenlabyrinten i Som katternas sätt att minnas kändes både medan jag skrev om den, och nu efteråt, som en miljö jag har drömt ihop. Som jag säger i boken finns det delar i den som jaget aldrig lär känna, och det gäller också för mig själv och säkert för läsaren (fast om det gäller alla läsare kan jag ju inte säkert veta). En läsare sa sig ha tappat bort sig i den, vilket jag bra förstår. Det kommer att fascinera mig om jag hör om någon som inte kände att den gick vilse där.
   Det finns också museer i drömstäderna. Av någon anledning är städerna i museidrömmarna ofta mindre (fast aldrig helt små), en som ofta dyker upp är Venedig. Ibland dyker det upp öar, till exempel grekiska, som innehåller stora utgrävningsområden. Om jag rör mig tillräckligt länge tvärs över dem eller längs kusten brukar de ändå alltid visa sig ha någon länk till fastlandet.
   Något som var konstigt var att jag någon av de följande kvällarna efter att min mamma hade dött, när jag började bli sömnig på kvällen, plötsligt i snabb följd såg stadsvyerna från de här olika drömplatserna jag minns, och såg dem gå på ett självklart sätt över i varandra.