Det har emellanåt påpekats att barnbokskritiker läser för pedagogiskt. Åtminstone på 70-talet, och en tid efter det, bedömde man ofta barnböcker med en annan måttstock än vuxenböcker, enligt moraliska kriterier snarare än estetiska. Idag recenserar man kanske barnböcker med mer fantasi, vilket de förtjänar eftersom de bästa barnboksförfattarna antagligen har den mest spännande fantasin av alla. De är vuxna men minns hur det är att vara barn, där finns grogrunden för att skapa vilka verkligheter som helst. I den skärningspunkten frodas vad Gabriela Melinescu kanske menar när hon definierar fantasin som något självbiografiskt. Barnboksförfattarna både minns (en tid där världen verkade magisk) och hittar på så mycket de orkar.
   En kritikertyp som inte är så vanlig (åtminstone verkar ingen av dem att hittills ha stött på min kattbok) är vuxenkritikern som också är insatt i barnlitteraturen. Kattboken råkade ut för Erik Bergqvist, som trodde sig ha hittat referenser till Bulgakov (som jag inte har läst) när han kunde ha hittat dem i Ivar Arosenius Kattresan. I mina böcker, inte bara i den här utan i alla, finns mängder av referenser till olika barnböcker. Många av dem förstås ganska mycket mer bortglömda idag än Kattresan. I Som katternas sätt att minnas kunde man till exempel spåra Nalle Lufs av Gösta Knutsson (betydligt mera känd för Pelle Svanslös). Björnen vars mamma har blivit skjuten, nära Bastuträsk, vilket hans människokompis Lotta råkar se i en tidning (som björnbarnet lyckligtvis inte kan läsa).
   En liknande tidning dyker upp i kattboken, med en nyhet som åtminstone på ytan visserligen inte är fullt så sorglig. Fast jag vet inte säkert om katten i det här fallet inte kan läsa, eller väljer att för tillfället ha glömt just det språk och de skrivtecken rubriken som syftar på honom är skriven på.