Min mammas ironi är mycket speciell och min har också blivit det. Det torra tonfall hon hade när hon berättade om något som i sig inte behövde vara märkligt eller roligt, som fick en att skratta ihjäl sig, kommer de som inte har hört det inte att få höra. Bortsett från att det antagligen emellanåt kommer ur mig på ett ganska liknande sätt.

    År 1985, när jag var i tonåren åkte vi tåg hela familjen mellan Berlin och Hamburg. På den tiden passerade man två gånger en östtysk gräns, och inne i Östtyskland stod tåget någon timme (utan förklaring, det säger sig självt) mitt ute på ett fält där utsikten var så minimalistisk som jag kan förställa mig. Vid kupédörren satt en ung man och läste. Han hade långa ben som han inte drog in när någon ville förbi, på grund av att han inte visste om något annat än det han läste om. Min mamma blev mycket nyfiken på vad som kunde vara så intressant och gluttade över hans famn vilket han inte heller noterade. Rubriken var Sju män måste dö. Det här blev hos oss ett begrepp, beteckningen på en bok eller film som är så dålig att den inte ens längre är dålig på ett komiskt sätt, men ändå kan uppsluka en helt.

   Många år senare kom min mamma till mig och frågade till synes på tal om ingenting: ”Vad var nu igen det där aderton förskräckliga ryttare?”

   Och jag visste genast: ”Sju män måste dö.”

   ”Det just.”

    Min mamma är kanske mer ironisk än jag. Så därför träffar Erik Bergqvist (om inte annars i sin recension, Hbl 27.8) rätt när han menar att slutet i min roman är ett försök till en kritik av förlagen och marknadskrafterna som väntar sig att författare ska skriva kommersiellt. Det är ett för allvarligt tema för att jag skulle ha tagit risken att blanda in några dårskaper, och låtit jagpersonen i boken bli grandios på ett sätt som gör att läsaren tror att jag försöker lägga in motstridigheter i hennes personlighet, och i hennes tankar om skrivande och berömmelse. När jaget i slutet kommer flygande på cartoon-kaktusen som ska uppfylla hennes önskningar och köpa upp hela förlaget som har missförstått henne, är det Robin Valtialas eget typiska sätt att utforma utopier. När jag imorgon på mässan berättar om boken känner jag mig tryggare i min förvissning om att alla vet detta än jag skulle ha gjort för några veckor sedan, innan det berättades om fusionen mellan Schildts och Söderströms. Nu har jag bara en ännu starkare känsla av att jag utan att veta det ser framtiden när jag skriver, att denna händelse var något jag visste om för ett år sedan när jag skrev boken.