I ett av mina tidigare inlägg konstaterade jag att människor har en tendens att skylla mycket av det som är dåligt på katter.  En projektion jag inte har hört om tidigare läste jag om i Gitte Lauströers recension i Hbl 16.10 av Charlotte Roche, som säger att singelkvinnorna bör göra sig av med katten. Den är en erotikdödare.

   Jag är inte kvinna och inte singel och har inte bott med en katt sedan jag var ung och bodde hemma. Jag försöker inte ta ställning. Jag har bara alltid haft en känsla av att katter snarare brukar laddas med en litet förrädisk sexualitet av dem som inte tycker om dem.

  Om jag funderar på Som katternas sätt att minnas blir detta ändå intressant. Den kvinnliga huvudpersonen är säkert lika ovillig när det gäller att prata om det intima som Tomas Tranströmer, eller ännu ovilligare. Hon pratar inte ens med mig som skriver boken om det, och därmed får läsaren inte heller just veta något. Jag kan inte berätta det jag inte vet, det gäller ännu mer för den här boken än för mina andra, på grund av att jag skrev den i ett svep, utan att alltid veta varifrån impulserna kom. De sista 20-30 sidorna skrev jag på några dagar, vilket är ovanligt för mig, och mot slutet hade jag ännu mindre möjligheter än tidigare att påverka processen med min medvetna vilja.

   Jaget (som Erik Bergqvist i sin olyckliga recension säger heter Linda, vilket jag inte alls vågar bekräfta eftersom det är bara ”den underbara lögn- och kattkatten” som en gång använder det namnet om henne) kan mycket väl ha ett sexualliv. Enda gången jag minns att hon nämner något om den sfären är på studentdimissionen, när en tröttsam animationsfigur från 1970-talet dyker upp och vill vara hennes väninna, och frågar om hon har ”gett åt Måns”.