Min hustru sa att det man snabbast glömmer hos en människa är rösten. Jag är inte säker på att det kommer att gälla mitt minne av min mamma. Hennes röst kunde vara både flickaktig och skarp på en gång. Hennes torra sätt att kommentera saker tror jag folk som har hört det minns länge.
   Vi tittade på Pippi Långstrump, avsnittet där hon har köpt i stort sett hela karamellbutiken och leksaksbutiken åt barnen, Tommy leker med sin ångmaskin och är alldeles stum av lycka. Min mamma förklarar: "ganska enfaldigt".
   Scenen med ångmaskinen visas mycket länge utan att förändras, som det var i 70-talsprogram. Kanske för att glädjen i att se en film delvis bestod i en känsla av att man hade all tid i världen. Nuförtiden blir man otålig. Inte bara programproducenten, utan man själv som tittare. Någonting i världen som har krupit in i ens huvud hetsar en till att tro att man måste hinna med något man inte ens vet vad det är och därför inte hinner försjunka. Vare sig så att man når en upplevelse som gör en glad, eller hinner komma fram till en känsla av antiklimax som är lika relevant: "så enfaldigt!"
   När det gäller min mamma är jag i samma situation som katten i kattboken, när han läser krönikorna han har hittat på något obestämt ställe, på eller i närheten av daghemmet där han jobbar. Hon kommer att bli en karta med fler och fler vita fläckar, tvärtom mot hur det är med det befintliga jordklotet idag.
   Det här har betydelse för mitt skrivande, eftersom min mamma alltid har funnits med implicit. Hon var en människa som aldrig behövde eller ville synas, och som aldrig var skapande enligt sig själv. "Jag har alltid varit bra på att jorsa" sa hon en gång, det var hon, och att kunna det så bra som hon ser jag i högsta grad som skapande. Jag tror det var regissören Bo Widerberg som i sina filmer alltid lät sin åldrande pappa inneha någon roll. Pappan var ingen skådespelare från början men blev det på det här sättet och gjorde sina roller bra. På ett liknande sätt är min mamma i andanom med i mina böcker, vare sig någon vet det eller inte. Hon har alltid varit det och jag tänker inte låta henne pensionera sig som synlig eller dold bokfigur bara för att hon är död.
   Igår slog jag på prov upp Som katternas sätt att minnas och hamnade på sidan 57: "Den underbara lögn- och kattkatten berättade för mig hela den dagen om meditationsgrodorna." (Meditationsgrodorna är cartoon-figurer. Jag säger på många ställen cartoons, med flit, trots att den felaktiga s-ändelsen i pluralis på svenska låter värre här än i något annat fall jag kan tänka mig; det här är en av de många paradoxerna i boken som jag har låtit stå. Så klumpiga och irriterande och högljudda cartoonsen är i boken måste det ju synas i språket också på något sätt.) Om någon annan skrivit den här meningen och jag läste den, eller om jag en dag är dement och på nytt slår upp boken just här och ser den som om det var för första gången, vet jag inte om jag tror att den som har skrivit den är klok. Hur jag i så fall tolkar meningen får jag kanske återkomma till i en framtida ålderdomsblogg eller -bok. Det jag tänker just nu och vill berätta är att som den här meningen kunde en dag (eller en vecka i Tunisien) tillsammans med min mamma vara.