Man skulle vilja veta mer om huvudpersonens bakgrund, sa någon kritiker beträffande Som katternas sätt att minnas.

   Det skulle man ofta vilja. Själv har jag till exempel ofta tänkt att alla ju vet att Don Quijote slogs med väderkvarnar, men ingen vet varför han slogs med väderkvarnar. För all del, man känner till den omedelbara bakgrunden, alltså att han hade läst för många riddarromaner och av den orsaken blivit psykotisk, börjat se fantasin som mer reell än den verklighet han såg omkring sig. Men vad det var i hans barndom som gav upphov till ett behov av att uppleva världen så här, det har man (det vill säga Cervantes) inte förklarat för mig.

   Cervantes kanske vet detta när han skriver, och bråkar. Han kanske inte förstår att han kunnat skriva en ännu bättre roman om han inte i onödan undanhållit läsaren den här centrala informationen.

    När det gäller mitt sätt att skriva har jag sagt det många gånger och kommer att säga det många gånger till: det fungerar så att det jag inte berättar om personerna brukar vara sådant jag inte vet. Visste jag det skulle jag säga det. Språk och berättelse är ett. Nyanserna i språket vill inte skapa mångtydighet som en lek, de berättar om olika möjligheter och läsaren får ta ställning och tolka. När jag var barn retade jag mig på Marita Lindquist som sa att hon inte visste vad Malenas mamma hade dött av, eftersom jag var övertygad om att författaren visste svaret men inte ville berätta det. Men jag vet nu att om jag skulle tvinga på en text fakta, som att berätta att huvudpersonen har haft eller inte har haft sex med tex. Måns (i själva verket har jag inte ens en teori), om jag alltså bara skulle bestämma mig för hur det har legat till med den saken och berätta det för läsaren, skulle texten inte kännas lika stark. Jag skulle bryta den känsla jag har när jag skriver av att boken finns färdig i mitt huvud. Jag är i min text som man är i en labyrintgång där man vet åt vilket håll man ska men inte vad som finns runt omkring. Jag vet inte hur berättelsen fortsätter eller hur den slutar förrän jag har hunnit till det skedet.

   Jag undrar mycket över varför det inte sägs ett enda ord om huvudpersonens mamma i Som katternas sätt att minnas, och över hurdan hon är eller har varit. Men jag har inte en aning.

Jag är besatt av språkets nyanser. Jag brukar alltid skriva ”lite” som adverb utan –t, som jag gör i den bok jag nu arbetar på, trots att den handlar om en på sitt sätt ganska pedantisk man. Men i Som katternas sätt att minnas skriver jag det konsekvent med –t: jag sov litet, katten var litet spyfärdig osv. Jaget i boken är helt enkelt en sådan person. Jag tittade noggrant efter att det här också blev rätt när jag läste korrekturet, dock har åtminstone ett –t fallit bort på ett ställe. Det är intressant, det kan ju i det enskilda fallet bero på någon djupare dynamik i texten, som jag inte ens förstår.

Hoppas lättlästhetsideologerna hoppade över det här avsnittet.

"Lättläst" lobotomerar kulturen

"Lättläst" som politisk agenda kanske fungerar som ett sätt att censurera tankegångar som är för kritiska. På ett sätt som verkar mer demokratiskt än direkta förbud. Verkar, men säkert inte är det. Om man genom att argumentera för kostnadseffektivitet (kortfattade böcker är billigare att göra, och trötta människor orkar i högre grad läsa dem, och man säljer alltså fler) får till stånd ett förenklat språk, blir också den eventuellt kritiska världsbild som finns i böckerna mer hanterlig. Om man ska lägga in kritik i korta meningar blir den oftast onyanserad och låter barnslig. Vilket gagnar affärsmännen som numera långt styr politiken. De är som känt bra på att ta för sig, men sällan bra på att argumentera för varför de ska behöva få ta för sig. Det är de ju sällan heller tvungna till. Om kulturen lobotomeras har de det ännu lättare.

lättläst

"Lättläst" är en genre jag uppfattar som mycket osympatisk om jag tänker att den bakom sig har en politisk agenda. I den mån den inte finns till för att någon har svårt att läsa mindre lättläst text. Utan om det finns ett tryck i tiden att läsare som kunde förstå längre meningar och abstraktare resonemang ska vänja sig av med det.

Lättläst?

"Lättläst" är vad jag har förstått en ny trend. Och det är viktigt att till exempel barn (eller vuxna) med läs- och skrivsvårigheter får böcker med korta meningar, så att de kommer in i läsandet vilket de kanske annars inte så lätt skulle göra.
Men när endel för fram säga att alla författare borde skriva lättläst reser jag rygg. Det låter för pedagogiskt, som i skolan: just det man inte tycker att passar en ska man öva sig på. Vi författare går faktiskt inte i skolan, och det behövs författare av alla sorter. Man måste få skriva med långa meningar om det passar ens litterära vision. (Problemet med José Saramago är för mig inte att han skriver ändlösa meningar, utan att han skriver ändlösa tråkiga meningar.) Man måste också få skriva korta meningar, och man måste inom samma bok få ha växlingar.
   Det att den lättlästa genren finns är bra. Det allra värsta är att det finns ett tryck på författare idag: "Du har så och så lång stund på dig att få läsaren att på ett entydigt sätt förstå vad du talar om, annars klassas du som obegriplig. En som onanerar.
   Kritiker som tar emot ett arvode för att skriva om en bok de själva säger att de inte har förstått, stärker den här allmänna synen på att alla böcker måste vara lättlästa och lättsmälta.