Jag är besatt av språkets nyanser. Jag brukar alltid skriva ”lite” som adverb utan –t, som jag gör i den bok jag nu arbetar på, trots att den handlar om en på sitt sätt ganska pedantisk man. Men i Som katternas sätt att minnas skriver jag det konsekvent med –t: jag sov litet, katten var litet spyfärdig osv. Jaget i boken är helt enkelt en sådan person. Jag tittade noggrant efter att det här också blev rätt när jag läste korrekturet, dock har åtminstone ett –t fallit bort på ett ställe. Det är intressant, det kan ju i det enskilda fallet bero på någon djupare dynamik i texten, som jag inte ens förstår.

Hoppas lättlästhetsideologerna hoppade över det här avsnittet.