Man skulle vilja veta mer om huvudpersonens bakgrund, sa någon kritiker beträffande Som katternas sätt att minnas.

   Det skulle man ofta vilja. Själv har jag till exempel ofta tänkt att alla ju vet att Don Quijote slogs med väderkvarnar, men ingen vet varför han slogs med väderkvarnar. För all del, man känner till den omedelbara bakgrunden, alltså att han hade läst för många riddarromaner och av den orsaken blivit psykotisk, börjat se fantasin som mer reell än den verklighet han såg omkring sig. Men vad det var i hans barndom som gav upphov till ett behov av att uppleva världen så här, det har man (det vill säga Cervantes) inte förklarat för mig.

   Cervantes kanske vet detta när han skriver, och bråkar. Han kanske inte förstår att han kunnat skriva en ännu bättre roman om han inte i onödan undanhållit läsaren den här centrala informationen.

    När det gäller mitt sätt att skriva har jag sagt det många gånger och kommer att säga det många gånger till: det fungerar så att det jag inte berättar om personerna brukar vara sådant jag inte vet. Visste jag det skulle jag säga det. Språk och berättelse är ett. Nyanserna i språket vill inte skapa mångtydighet som en lek, de berättar om olika möjligheter och läsaren får ta ställning och tolka. När jag var barn retade jag mig på Marita Lindquist som sa att hon inte visste vad Malenas mamma hade dött av, eftersom jag var övertygad om att författaren visste svaret men inte ville berätta det. Men jag vet nu att om jag skulle tvinga på en text fakta, som att berätta att huvudpersonen har haft eller inte har haft sex med tex. Måns (i själva verket har jag inte ens en teori), om jag alltså bara skulle bestämma mig för hur det har legat till med den saken och berätta det för läsaren, skulle texten inte kännas lika stark. Jag skulle bryta den känsla jag har när jag skriver av att boken finns färdig i mitt huvud. Jag är i min text som man är i en labyrintgång där man vet åt vilket håll man ska men inte vad som finns runt omkring. Jag vet inte hur berättelsen fortsätter eller hur den slutar förrän jag har hunnit till det skedet.

   Jag undrar mycket över varför det inte sägs ett enda ord om huvudpersonens mamma i Som katternas sätt att minnas, och över hurdan hon är eller har varit. Men jag har inte en aning.