Hemma från julbutikerna. I helvetet regerar Tomtefan och han har inga renar utan åker stadsjeep. Min mamma behöver aldrig mera höra Winter Wonderland.

Vaktkritiker

Numera är det en firma som samlar ihop recensionerna för förlagets räkning, och till jul fick jag ett kuvert med årets skörd. Jag får se allt vad kritikerna i år har tyckt om Som katternas sätt att minnas.

   En recension jag inte hade läst är Jessica Lundstens i Vbl 27.8. JL är vad jag förstått en ganska känd bloggare, men gör ett misstag som tyvärr är vanligt i vår tid. Istället för att låta bloggandet vara ett medel att slipa sitt eget språk och sina argument, gör endel motsatsen. De överför den slarviga stilen från ett medium de anser efemärt till tidningssidorna. I en tid där frilanskritikerna får det allt svårare, ger det här skrivsättet argument åt dem som tycker att man ska skära ner på frilansandet.

   JL slarvar inte med språket och inte med citaten, som Erik Bergqvist på ett fult sätt gjorde i Hbl 27.8, men hennes motivering till att inte tycka om romanen är en av de bisarraste jag har hört. Jag vet överhuvudtaget inte vad hon vill med sin text.

  JL tycks inte veta att det är förlagen och inte författarna som väljer citaten på bakpärmen. Hon ”slår bakut” pga att min föregående roman beskrivs som rolig. Hon menar att man skriver henne på näsan vad humor är. Vad gör kritiker i så fall annat än skriver folk på näsan hurdan en bok är, finns det ens i teorin ett sätt att recensera där man inte alls gör detta? Och finns det ett förlag som inte använder positiva omdömen om tidigare böcker för att föra fram en ny? I den anglosaxiska världen brukar de första 2-3 sidorna i en bok bestå av uppräkningar av kritikers beröm.

   Volià, när jag öppnar JL:s bloggsida för att se hur hon skriver är det första jag läser att hon rekommenderar en bok för att den har ”bra humor”.  Jag vet inte vad uttrycket betyder, och det förklaras givetvis inte heller.

   Jag har aldrig sagt att jag är rolig. Om jag har en humor är den av mycket eget slag. Om Långa barn ska spela gamla (2003) skrev Mary-Ann Bäcksbacka att huvudpersonen är tröttsam och tradig, den åsikten stod hon för och jag blir fortfarande på gott humör när jag minns formuleringen. Den skapade en intressant motpol till vad ett par andra läsare sa, att boken var rolig, vilket överraskade mig och på ett annat sätt gjorde mig glad. De mest intressanta böckerna är, tycker jag själv, de som olika människor läser på mycket olika sätt.

   Min första känsla, som väl är just så subjektiv som man får vara på sin blogg, är att kritikerna har skällt som ett koppel hundar. De har inte intresserat sig för min bok, men de har verkat måna om att skrämma bort eventuella läsare från ingången till den. Vaktkritiker. Men jag vill revidera. Att bli ordentligt utskälld vore mycket roligare än att läsa grötiga och halvhjärtade recensioner som man vet att säkert tråkar ut tidningsläsarna till den grad att de tror att boken också måste vara tråkig.

   Om jag fortsätter översätta djurspråk, som jag enligt den enda roliga recensionen (Löntagaren 5/2011) gör, ska jag nu prova ut lite hundmetaforer. Det finns kritiker som skäller, och det kan leda till en ärlig fajt (debatt). Vill en kritiker inte bara såga en bok utan direkt såga av författarens självförtroende, är det inte längre roligt men en sådan här aggression har å andra sidan ofta fått ett motsatt resultat mot det förväntade. Kampkritiker? De är obehagliga men i det här fall är allt bättre än gläfsande.

  För att töja ut språket: på samma sätt som man kan ”skälla ut” en bok kan man ”gläfsa ut” den. Detta har tyvärr hänt mig i år. Jag har stött på människor som har tyckt mycket om boken, och haft många originella argument om den, men tyvärr har de kritiker som valt att skriva om den hjälpt till att tiga ihjäl den. Fast tiga ihjäl är igen fel uttryck. Om man tiger kan man låta andra röster höras. Men de här kritikerna, som Erik Bergqvist och Jessica Lundsten, har inte valt att bara läsa boken och sedan ge den vidare till någon annan som varit tillräckligt intresserad av den för att skriva en läsvärd text, vare sig den personen sedan hade varit positivt eller negativt inställd till boken. Detta kunde ha ökat deras eget renommé som kritiker. Men de har istället deklarerat sin åsikt om en bok de samtidigt deklarerar att de inte förstår. Överröstat.

I Hbl fredagen den 9 december konstaterar Kimmo Sasi att lokala tidningar, finlandssvenska tidningar och kulturtidningar får det svårare genom den nya 9-procentiga momsen. Sedan motiverar han momsen med att de lokala tidningarna i vilket fall som helst står inför kärvare tider. En samlingspartistisk logik som kan sammanfattas:
1) Jag har ingen skyldighet och inget intresse av att hjälpa dig.
2) Jag skulle gärna hjälpa dig om det vore möjligt vilket det inte är.
3) Jag gör hela tiden allt för dig.

tidningsmomsen är antidemokratisk

Den nya tidningsmomsen har av någon politiker beskrivits som "fosterländsk".
Man kan fråga sig vad fosterländsk i så fall betyder. Om det är fosterländskt att tillgången till det fria ordet i högre grad ska vara kopplat till att ha pengar. Många inom högern i hela världen anser säkert att det är just det här som är liktydigt med demokrati.
   Nyligen läste jag Umberto Ecos roman Begravningsplatsen i Prag. I romanen, och antagligen också på riktigt, hade de franska myndigheterna vid mitten av 1800-talet infört en speciell skatt på tidskrifter som innehöll följetonger. Förklaringen var att det var just i följetongerna som författare kunde föra in kritik av samhället. Tidskrifterna slutade alltså publicera dem, vilket var meningen med skatten.
   När jag 2001 var i Havanna fick jag lära mig mycket nytt om hur Castro-samhället fungerar. Tvärtemot vad jag hade trott var tex utländska TV-kanaler som CNN inte alls censurerade, det gick att se dem bland annat på hotellen. Det intressanta var att även kubaner kunde gå in och tex äta där, om de hade dollar. Om de alltså hörde till de grupper i samhället som kunde utsättas för kritik av bland annat sitt eget fosterland, utan att regimen behövde se det som riskabelt.
   Det här är två exempel på öppet auktoritära regimer, en på 1800-talet och en i modern tid. Ingen i dagens Finland skulle öppet motivera en tidningsmoms med andra argument än att den hjälper upp budgetunderskottet. Och om endel av våra politiker inom sig önskar något som mer liknar en diktatur, där de som hör till den så kallade eliten direkt kan styra vilka åsikter som får uttalas, eller inte, är för mig inte så relevant. Politiken är ingen samvetsfråga, det viktiga är vilka de styrande mekanismerna är och vad de leder till. Om de i längden leder till ett samhälle som det kinesiska, med en kombination av fri företagsamhet och begränsad frihet i övrigt, är det sorgligt vare sig våra politiker och företagsledare direkt har planerat det så eller inte.
   Tidningsmomsen kan jag inte se som fosterländsk, annat än om "fosterländsk" är det samma som "odemokratisk".