Som katternas sätt att minnas kom till på ett annorlunda sätt än alla mina tidigare böcker. Jag skrev den i ett svep, från nyårsaftonen 2009 till slutet av juli 2010. Alla mina tidigare böcker, både lyriken och prosan, har bestått av fragment jag har satt ihop och förändrat. Mollamaja-metoden kallade jag det här. När jag nu började skriva på en ny roman visste jag ingenting annat än att jag skulle låta en kvinnlig författare bli arg på sin förläggare, springa iväg och rusa rätt in i en katt stor som en stor människa, som hon först blir rädd för. Och sedan reser de iväg tillsammans. Min viktigaste intertext var Kattresan av Ivar Arosenius vilket ingen av kritikerna hittills tycks ha märkt. Som när jazzmusiker plockar upp en barnvisa och sedan improviserar den vidare till oigenkännlighet, för att någonstans låta temat dyka upp igen.
   Jag visste också att kvinnan och katten skulle nå fram till en labyrint i en öken där de skulle vistas länge, för att de ville det. Att beskrivningen av stenvärlden skulle uppta en ganska stor del av boken. Texten blev (säkert för att jag är gift med en konstvetare) mer visuell än alla mina tidigare böcker. Det berättas mycket om färger och om former. Någon har sagt att det här inte är en roman utan en dikt, vilket den gärna för mig också får vara. Den viktigaste röda tråden är kanske ensamhetskänslan, och hur den utvecklas.
   Det är en kliché att säga att en bok har skrivit sig själv men den här gången kändes det så. Jag vet inte varifrån mina impulser kom. På ett ställe börjar katten kasta upp och jag kan inte säga varför. Sedan slutar den och ser likadan ut som förut. Tanken slog mig att den kan ha cancer och är döende. Jag var ledsen vid tanken på att min bok kanske måste sluta så men visste att jag måste följa dess logik i vilket fall som helst, den logik som arbetade någonstans i mitt huvud men som jag aldrig på förhand visste vart den skulle leda. Jag vet inte heller svaret på frågan om huruvida katten är döende, i alla fall lever den hela boken ut.
   Någon dag efter att jag har skrivit färdigt boken (de sista tio sidorna skrev jag i ultrasnabbt tempo, som om jag var rädd för en insikt som skulle avbryta processen) fick jag höra att min mammas mage var uppsvälld, liksom kattens i den här boken och kattens i Kattresan. Sedan fick vi veta att hon hade cancer i magen. Beskedet kom den 6 augusti 2010. Det var värmebölja, jag kommer alltid att minnas att solen såg ut som en atombomb ovanför metron när jag ganska sent den kvällen förde ut soporna.
   Hon levde ett år till. Liksom katten i boken berättade hon aldrig så mycket om hur hon mådde, liksom läsaren av kattboken måste jag nu när hon är död bara gissa om hur hon kände sig under de näststista åren.
   Min mamma har alltid varit en mycket nära vän till mig och katter är något hon och jag förknippar varandra med. Den eller det som gav mig inspirationen tycks ha menat att jag skulle skriva boken till henne. Jag bad om tre saker: att hon skulle hinna få boken, att hon skulle få läsa några deckare till och att hon inte skulle behöva ha mycket plågor. Alla tre önskningarna beviljades. Min mamma hann få boken sista gången vi sågs, hon läste meningar här och där och dåsade sedan till och skrev vidare i sitt huvud.