En av de roligaste kommentarerna till det egna skrivandet jag har hört författare ge, är en av Gabriel García Márquez. Han använder aldrig ord (synonymer av ord) som han inte själv tycker om. Det är säkert en del av förklaringen till att man upplever hans texter som lustfyllda, även de som är dåliga (de dåliga är mycket dåliga).
   Jag tänker ofta på det här. Det finns många vägskäl när man skriver, när man ska fortsätta en mening man har börjat på.  Ibland kan jag ha kommit till ett kommatecken, och vet att jag måste vänta innan jag går vidare.
   Jag tycker också om endel ord mer än andra, av orsaker jag inte alltid känner. Men saken känns mer komplicerad av att jag vet att det bara delvis handlar om mig och mina preferenser. Det handlar också om den person jag för tillfället skriver om, hurdana ord och vilken sorts meningsuppbyggnad tycker den personen om? Om jag inte frågar den fiktiva personen tappar jag själv kontakten med det jag skriver. Vägskälet handlar i såna här fall om att jag kan hållas inne i den fantasivärld jag håller på att bygga upp, eller (om jag till exempel börjar använda fel rytm) hamna utanför den. Ha den någonstans i bakhuvudet, men inte så nära att den modellerar mitt språk och jag bara behöver skriva ner och följa med halvmedvetet, som det fungerar de gånger jag efteråt är nöjd med vad jag har skrivit.
   Ett exempel från idag, ur den roman jag nu håller på med: "De är de allra godaste krabborna...", så långt är allt självklart, men sedan blir det svårt. Jag vet först inte om jag ska ha "eftersom" eller "på grund av". Men det här är en bra dag, och jag behöver inte ta någon lång paus: "på grund av att de inte alls smakar dy..." "Eftersom" skulle inte ha fungerat alls, och jag tänker med stort intresse fundera på varför.