Den här gången blev jag riktig lycklig över en recension. Det var Fredrik Herzbergs i SVD 14.3. Han använder ordet "sublim" om mig.
   Ordet får mig genast att tänka på min mamma, och på en teaterföreställning på Lilla Teatern våren 1982. En dåres försvarstal av August Strindberg. Strindberg spelas av Asko Sarkola, och hustrun Siri von Essens älskade hund Mutte av Rabbe Smedlund. Vid ett tillfälle plockar Sarkola upp ett band med knackkorvar som Mutte har gjort i sängen. Det enda jag minns av Greta Brotherus recension är att hon skrev att Muttes korvar är "alldeles sublima", och det är första gången jag hör det ordet. Jag är femton.