Menar statsministern ”tribut” när han säger ”talko”?

Gunnar Ekelöf säger i en underbar dikt att om man kommer tillräckligt långt i meningslöshet blir allt intressant. Han övergår till att tala om ord som arkeologiska skärvor. ”Du” kan vara en pärla som en gång hängde om halsen på någon.

   Jag har varit mycket deprimerad, det är också därför jag inte har skrivit här på ett tag. Precis som för Ekelöf är min väg ut ur depressionen ofta att ta fasta på enskilda ord.

   Idag förekommer ordet ”talko” i medierna. I det här sammanhanget blir jag inte mindre deprimerad av att ta fasta på det, som det ofta brukar vara i de fall någon använder ett ord fel. Som personen som för tillfället är vår statsminister nu gör. Enligt honom bör det finländska folket nu jobba talko för att lösa den ekonomiska krisen. I hans fall innebär talko höjd pensionsålder, högre skatter (på mat, mediciner och böcker) och nedskärningar.

   Vad jag vet betyder "talko" att alla hjälper varandra turvis, utan lön. Det finns en symmetri i fenomenet. Det här skulle alltså betyda att statministern, om han menar talko, har glömt de försämringar av levnadsstandarden som skulle drabba den samhällsgrupp han som minister och samlingspartist identifierar sig med. Han borde förutom att vilja sänka sin lön och avskaffa statsbegravningarna, speciellt för partipolitiker, införa en hög skatt på tjänstebilar och på bonusar eller förjuda de senare helt, eventuellt också fundera på en golfskatt, låta presidenten ordna bal med hjälp av sina egna tillgångar. Mm.

   Så länge ”talko” inte innebär allt det här, är det inte fråga om talko. Statministern kanske hellre borde tala om ”tribut”, som är vad vasaller i feodala samhällen betalar till sina herrar. 

   Mitt första minne av ordet ”talko” var att jag tänkte att det rimmade på ”alko”. Man krattade lite, sen drack barnen jaffa och de vuxna drack talkohol. 

Kära blogg,

Jag har inte skrivit på ganska länge. Min mamma har varit död i snart ett och ett halvt år, kattboken jag skrev till henne (utan att veta i hur hög grad jag gjorde det) tyckte jag för tillfället inte att jag hade mera att säga om. Nu har jag skrivit 96 sidor på min följande roman, som är en sorts fristående fortsättning, och katten känns lika aktuell igen. Den katten kan dessutom aldrig bli inaktuell. Utan att läsa mina tidigare inlägg tänker jag nu se var jag återupptar tankarna på litteraturen och vardagen kring den.

Den här gången blev jag riktig lycklig över en recension. Det var Fredrik Herzbergs i SVD 14.3. Han använder ordet "sublim" om mig.
   Ordet får mig genast att tänka på min mamma, och på en teaterföreställning på Lilla Teatern våren 1982. En dåres försvarstal av August Strindberg. Strindberg spelas av Asko Sarkola, och hustrun Siri von Essens älskade hund Mutte av Rabbe Smedlund. Vid ett tillfälle plockar Sarkola upp ett band med knackkorvar som Mutte har gjort i sängen. Det enda jag minns av Greta Brotherus recension är att hon skrev att Muttes korvar är "alldeles sublima", och det är första gången jag hör det ordet. Jag är femton.
 
 

En av de roligaste kommentarerna till det egna skrivandet jag har hört författare ge, är en av Gabriel García Márquez. Han använder aldrig ord (synonymer av ord) som han inte själv tycker om. Det är säkert en del av förklaringen till att man upplever hans texter som lustfyllda, även de som är dåliga (de dåliga är mycket dåliga).
   Jag tänker ofta på det här. Det finns många vägskäl när man skriver, när man ska fortsätta en mening man har börjat på.  Ibland kan jag ha kommit till ett kommatecken, och vet att jag måste vänta innan jag går vidare.
   Jag tycker också om endel ord mer än andra, av orsaker jag inte alltid känner. Men saken känns mer komplicerad av att jag vet att det bara delvis handlar om mig och mina preferenser. Det handlar också om den person jag för tillfället skriver om, hurdana ord och vilken sorts meningsuppbyggnad tycker den personen om? Om jag inte frågar den fiktiva personen tappar jag själv kontakten med det jag skriver. Vägskälet handlar i såna här fall om att jag kan hållas inne i den fantasivärld jag håller på att bygga upp, eller (om jag till exempel börjar använda fel rytm) hamna utanför den. Ha den någonstans i bakhuvudet, men inte så nära att den modellerar mitt språk och jag bara behöver skriva ner och följa med halvmedvetet, som det fungerar de gånger jag efteråt är nöjd med vad jag har skrivit.
   Ett exempel från idag, ur den roman jag nu håller på med: "De är de allra godaste krabborna...", så långt är allt självklart, men sedan blir det svårt. Jag vet först inte om jag ska ha "eftersom" eller "på grund av". Men det här är en bra dag, och jag behöver inte ta någon lång paus: "på grund av att de inte alls smakar dy..." "Eftersom" skulle inte ha fungerat alls, och jag tänker med stort intresse fundera på varför.

Det är en löjlig hobby som jag antar att många andra författare också sysslar med: att emellanåt söka i bibliotekens kataloger för att se om ens böcker är utlånade. Idag när jag gjorde det lärde jag mig att det finns en genre som ingen vad jag vet har talat om hittills (fast många trots det kan ha gjort det), sökmotorernas egen surrealism.
   När jag skrev in Som katternas sätt att minnas i en katalog i Sverige som inte hade boken, frågades det i en ruta om jag menade "skattenedsättningar".
   Sökmotorsurrealismen använder en associativ metod, den saken är inte svår att förstå. "Katt" och "skatt" ligger nära varandra, hos stora hundvänner kombineras orden när de tycker att det inte bara borde finnas hund- utan också kattskatt. Men varifrån kommer "nedsättningar"? Hur fungerar sökmotorns omedvetna automatskrift, eller det som är den närmaste parallellen hos en maskin till denna psykiska mekanism? I alla fall försöker jag förlita mig på att den centrala mekanismen inte är sadistisk, att det inte var ordets besläktade form utan dess innehåll motorn tog fasta på, i ett försök att säga något nedsättande.

Tångförlossning? Varför inte abort på medborgare?

  

Idag ska jag skriva en recension av Dom bara pratar av Lars Melin och Martin Melin, som handlar om språket i politiken. När jag öppnar Hbl får jag på ett deprimerande sätt inspiration till detta, när social- och hälsovårdsministern (vars karriär jag inte tänker vara med om att förlänga genom att nämna hennes namn och låta det få en google-träff till) försvarar de kraftigt lägre medicinersättningarna med att detta är en ”tångförlossning”.

   Är det genom att en kristdemokrat (se ovan varför hon inte nämns) sitter i regeringen som den här sjukan att använda liknelser har spritt sig? Det tycks vara ett tappert försök att i ett land där Bibeltraditionen har varit stark få folk att känna att vad man än gör, så gör man det av människokärlek. Jesus thinks you`re a jerk, sjöng Frank Zappa. I det här fallet är vår regering sorglig i två bemärkelser. Inte bara för att de försvårar för människor utan stora inkomster att sköta sin hälsa (hur många kommer att dö en förtidig död?), utan också som talare.

    Ska man föra retorik ska man bre på ordentligt, det här låter bara kokett och är helt verkningslöst. Varför inte kalla åtgärden en abort på medborgare, genom passiva åtgärder? Vår regering är en utomkvädsregering, eftersom representationen är skev som om regeringen inte satt i Finlands livmoder utan har fastnat någonstans bredvid; den försvarar inte den majoritet som försöker leva på sin lön (eller icke-lön) utan dem som anser att man bör kunna leva på sin bonus. Socialdemokraterna är lågt hemoglobin. Sannfinnarna är ett uppiskat blodtryck. Svenska folkpartiet är en tå med gikt. Centern i opposition är en tupé som säger ”titta så fin jag skulle vara om jag satt på ditt huvud”. Samlingspartiet är en protes, som har en skylt fastsatt vid sig där det står ”jag är nödvändig efter vad som hänt. Jag kommer att hjälpa en hel handfull medborgare att gå”. Där står inte att det som hände var att partiet, tillsammans med några andra partier som en tid tog efter det, och tillsammans med näringslivet, tvingade igenom en euro utan demokratisk förankring.

    Jag låter löjlig när jag tänker att man kunde säga så här, men jag vet det själv. Det undrar jag om vår regering vet att den gör. Vilket betyder att det är jag som i alla fall har lite mera rätt.